Granada, där Andalusien möter Nordafrika

Från Valencia till Granada med tåg
Långhelg, ledigt från språkstudierna i Valencia och sugna på att resa. Efter många diskussioner och förslag på olika destinationer kommer och pojkvännen överens om att det är Granada, i Andalusien, vi vill besöka. Vi spenderar en dag med att leta upp det mest fördelaktiga resesättet (tåg eller buss?) och ett rum i Granada till rimligt pris, som samtidigt håller en viss standard. Valet faller på tåg som färdmedel, biljetterna är bara marginellt dyrare, och priset vägs lätt upp av tanken på att resan blir så mycket bekvämare och snabbare än med buss. Via en Internetsida hittar vi också ett dubbelrum utan badrum, på ett vandrarhem i centrala Granada. Jag protesterar lite, och gnäller om att toalett och dusch på rummet ska man väl ändå ha. Men pojkvännen övertalar mig om att med vår reskassa kan vi inte vara överdrivet kräsna. Okej, det kan jag ge honom rätt i.

Tidigt nästa morgon tar vi oss in till tågstationen letar upp vår vagn och slår oss ned tåget. Framför oss har vi åtta timmars tågresa, tittandes ut genom fönstret på de skiftande landskapen från Valencia i väster till Granada i söder. Vi fördriver tiden med att spela kort, ta kort på det förbiflygande landskapet utanför, och äta våra medhavda bocadillos - fyllda baguetter.

Framme i Granada
Vårt vandrarhem ligger inte särskilt långt ifrån tågstationen. Från stationen följer vi bara skyltningen mot centrum, och håller samtidigt utkik efter gatan där vi har hyrt rum. Cuesta de Gomenez visar sig vara en smal gata, i centrum av den gamla delen av staden, som kantas av souvenirburiker och vandrarhem. Trappan upp från gatan är i vit marmor och utsmyckad med gröna växter i stora krukor. Jag blir glatt överraskad över hur fräscht vandrarhemmet är, det känns som om vi fått låna ett rum i någons stora ljusa lägenhet. Först efter att vi lämnat väskorna på rummet och gått ut på stan igen, upptäcker vi att vår gata leder rakt upp mot la Alhambra, den stora moriska fästningen som finns med på UNESCO's världsarvslista och som är Granadas största turistattraktion.

Granada är en härligt dynamisk stad där mötet mellan det spanska och det arabiska blir väldigt påtagligt. Längs gatorna delar tapasbarer utrymmet med marockanska tehus. Överallt ser vi små butiker som stoltserar med en salig blandning av olika lädervaror, nordafrikanska inredningsdetaljer, rasslande höftskynken i olika färger, och marockanska teserviser. Atmosfären i Granada känns varm, öppen och välkomnande. Vi spenderar vår första kväll i staden på en tapasbar nära Plaza Nueva. För varje glas öl eller vin vi beställer får vi in en tapa bestående av rostade brödbitar med grillade paprikor som pålägg. Men det blir en tidig kväll, dels för att vi är trötta efter tågresan och dels för att vi ska upp tidigt morgonen därpå, för att få tag på inträdesbiljetter till la Alhambra.

eftertraktad!

La Alhambra - morisk arkitektur i dess fulla prakt
Tidigt på morgonen vaknar vi, stapplar trötta ut på gatan och börjar gå upp mot Alhambra, som majestätiskt tronar uppe på sin höjd över staden. Vår gata leder rakt mot en av portarna i muren och fortsätter vidare till besöksingången och biljettluckorna. Det blir en vandring i stadig uppförsbacke, men tillslut är vi framme och möts av... en jättekö! Vi väntar i två timmar innan det blir vår tur vid biljettluckan och under tiden hinner vi bli riktigt nervösa över att biljetterna inte ska räcka till. Men det gör de, och så får vi träda in innanför portarna.

Den långa väntan i kön är inte förgäves. La Alhambra är otroligt vackert! Byggnadernas moriska arkitektur och kammarnas sinnrika utsmyckning är ett fantastiskt uttryck i skönhet och detaljrikedom. Vi blir helt fascinerade av rummens ornament och mönsterrika dekor, och låter våra storögda blickar svepa över de välvda takens sirliga trästuckatur och stalagtitliknande besmyckning.

Området runt la Alhambra är stort och inbegriper även sommarpalatset Generalife (el Generalife) vars prunkande trädgårdar och porlande fontäner fungerade som ett rekreationsområde för de tidigare arabiska härskarna. Här ligger ochså de Naziriska palatsen (los palacios Nazaries) till vilka man bara har inträde under en bestämd halvtimme, som står förtryckt på inträdesbiljetten. Väl inne kan man dock spendera så lång tid man önskar på palatsområdet.

När vi tillslut lämnar la Alhambra har vi fördrivit flera timmar strosandes omkring i den stora borgen uppe på höjden, och bland dess omnejder högt ovanför staden.