Jag vill vara ledig imorgon! Snälla fru föreläsare, ställ in seminariet!

Zui-Ki-Tei - ett japanskt tehus i Stockholm

En liten bit av det traditionella Japan kan man i Stockholm finna på norra Djurgården. Här ligger nämligen Etnografiska Museets japanska tehus, Zui-Ki-Tei. Namnet betyder på japanska ”det löftesrika ljusets boning”. Huset byggdes i Japan efter ritningar av professor Masao Nakamura, som också planerade trädgården. Därefter monterades det ned, för att sedan byggas upp på nytt i Sverige av japanska hantverkare.

Tehuset Zui-Ki-Tei uppfördes 1990, och står i skogssluttningen söder om Etnografiska museet, nära den plats där Etnografiska museets första tehus låg. Det första tehuset donerades till Sverige och uppfördes 1935 i museiparken, men brann ned i oktober 1969. Delar av trädgården, gångstenarna, vattencisternen och ett litet vänthus är vad som idag finns kvar av det gamla tehuset.

Zui-Ki-Teis form och stil känns typiskt japansk och det ligger något väldigt rogivande i dess utförande. Kikar man in genom fönstren kan man se att innerdörrarna verkar bestå av papper och att golven täcks av tatami – vävda stråmattor. De vackra asiatiska naturmaterialen, cedeträ, pinje och bambu ger huset ett lätt och luftigt intryck. Huset dominerar inte resten av miljön, utan tycks istället förena sina egna människokonstruerade former med den omgivande naturens oregelbundna, om än planlagda, växtlighet.

När jag tidigare i år gick omkring i trädgården runt tehuset slogs jag av lugnet som vilar över platsen. Tehuset omges av en vacker trädgård som tycks vara planerad in i minsta detalj. Välplacerade stenplattor, krattade grusgångar och en varierad plantering av buskar, träd och blommor skapar en för sinnet vilsam miljö. Tehuset smälter in i omgivningen på ett naturligt och självklart sätt och tillsammans med trädgården - som är uppförd på japanskt vis, men med svenska växter - utstrålar platsen lugn och harmoni.

Vill man vara med under en av Zui-Ki-Teis teceremonier så sker bokningen i förväg, genom Etnografiska museet. Tehuset har dock vinterstängt från november till mars, på grund av att huset inte är uppvärmt. Mer information om teceremonier, tehusvisningar och priser finns på Etnografiska museets hemsida.

Höstskrud

Ledig dag

Har varit ledig idag, och eftersom den nya kursen inte kommit igång ännu så har jag verkligen varit ledig! Min lediga dag har inneburit:

1. onyttig frukost på kaffe och croissant
2. lång lång promenad ute i höstsolen
3. sen sushi-lunch....
4. massor av surfandes på nätet

Jag saknar dig

Jag fryser! Det är så kallt. I mitt sovrum.

Ciudad de las Artes y de las Ciencias

Museo de las Ciencias Príncipe Felipe

På El Turías utorkade flodbädd, finner man Valencias nya modernistiska rekreationsområde, Ciudad de las Artes y de las Ciencias (eller Ciutat de les Arts i les Ciènces). Komplexet är, som det spanska och det valencianska namnet skvallrar om, en konst- och vetenskapsstad, bestående av olika museer, kulturinstitutioner och fritidsområden. Här finns bland annat ett teknikmuseum, en IMAX-biograf, ett planetarium, en botanisk trädgård och Europas största oceanografiska museum.

El Turía - floden
Valenciaborna har historiskt sett haft stora översvämningsproblem med floden Turía, som förr flöt rakt igenom staden. 1957, när ytterligare översvämmningar inträffade, beslöt man därför att floden skulle ledas om för att istället mynna utanför stadens gränser. Kvar blev då den uttorkade flodbädden, en 10 km lång markbit som slingrar sig fram under stadens broar. Undan för undan har parker, lekplatser och fotbollsplaner byggts upp på området och 1998 öppades Ciudad de las Artes y de las Ciencias för allmänheten.

L'Hemisfèric

Byggnaderna
Som ett gigantiskt öga blickar L'Hemisfèric upp mot himlen. Den ellipsformade byggnaden ser ut att flyta ovanpå vattnet i den omgivande bassängen. Dess fönster kastar ut ljusreflektioner över den glittrande vattenytan, som samtidigt skickar tillbaka ljustrålarna, så att de återigen speglar sig i samma fönster. Byggnaden vilar stilla i kontrast till vattnets aldrig avstannande skiftningar.

Ja, byggnadernas design är en upplevelse i sig. De vita fasaderna och de geometriska formerna avtecknar sig skarpt mot himlen och resten av omgivningen. Rundade väggar, välvda tak och gallerformade fasader ger området ett futuristiskt utseende. Byggnadskropparnas vinklar sträcker ut sig åt alla håll och detaljerna kan upplevas som spretiga och flikiga, men helheten bjuder på lugn harmoni. Komplexen i Ciudad de las Artes y de las Ciencias är designade av Valencias egne Santiago Calatrava, samma arkitekt som ritade Malmös Turning Torso. Det oceanografiska museet (L'Oceanogràfic) är dock ritat av arkitekten Félix Candela.

Museo de las Ciencias, L'Umbracle

Avkoppling
Till Ciudad de las Artes y de las Ciencias kommer man för att ta del av L'Hemisfèrics planetarium och IMAX-biograf, L'Umbracles botaniska trädgård, konstutställningen i Palau de les Arts Reina Sofía, teknikmuseet Museo de las Ciencias Príncipe Felipe, L'Oceanogràfics undervattensvärld - eller så kommer man hit för att slå sig ner på en bänk vid bassängen och låta sig bländas av soltrålarnas glittrande spel över vattenytan. Ett utmärkt sätt att koppla av från stadens larm.

I'm off to en annan kommun

Jag ska iväg till P's föräldrar och äta middag. Det blir en nostalgitripp tillbaka till 90-talets skärgårdsmiddagar och lunchpauser i skidbacken! (inte pga av det geografiska läget, alltså - utan snarare beroende på vilka människor som kommer att vara där) ^__^

Solo quiero decirte que.....

Me encantas cariño!

Arroz al Horno - Valencianskt ris i ugn

När man tänker på Spanien och mat, så är det första som dyker upp i huvudet, förutom tapas, antagligen paella. Valencia kan skryta med att vara paellans hemregion och det är också här som jag har ätit de godaste paellarätterna någonsin - inte minst la paella valenciana, med bondbönor, kyckling och kanin. Men Spanien, och särskilt la Comunidad Valenciana, har så många fler goda risrätter att bjuda på! Hos spanska vänner i Valencia blev jag och pojkvännen en kväll bjudna på arroz al horno (ris i ugn), och jag älskade det. Senare har jag försökt återskapa rätten hemma, med ett riktigt fint resultat!

Egentligen ingår revbensspjäll och morcilla (spansk blodkorv) i receptet, men eftersom jag inte äter den typen av kött, har jag bytt ut dessa ingredienser mot kyckling.

Arroz al horno
4 portioner

ris - 300 g, avorio eller grötris
saffran - ett paket
kycklinglårfile - 400 g
kikärtor - 200 g
oliver - gröna
lök - 2 hackade
vitlök - 1 helt huvud delat på mitten
potatis - 1 stor skivad
tomat - 1 skivad
krossad tomat - 400 g
(eller hel tomat på burk)
paprikapulver - 1 msk
buljong - 1 liter
olivolja

Fördered genom att sätta ugnen på 250 grader. Mät upp riset och skölj av det och gör iordning buljongen.

Börja med potatisskivorna. De ska stekas i olja under några minuter, så att de får lite färg och kan sedan läggas åt sidan.

Bryn kycklingen snabbt och ställ även den åt sidan.

Stek den hackade löken i olja, tills den börjat bli mjuk och glansig - häll då i de krossade tomaterna i pannan och låt småputtra under några minuter.

Tillsätt därefter ris, kikärtor, saffran och paprikapulver. Rör om några gånger och häll sedan över blandningen i en ugnsfast form. Bred ut blandningen så att botten täcks.

Stick ner de brynta kycklingbitarna och oliverna i riset, så att de fördelas jämnt i formen.

Lägg ut potatis- och tomatskivorna på toppen av riset, i en ring längs kanten av formen (varannan skiva potatis och varannan tomat). Placera ena halvan av vitlökshuvudet i mitten av formen och strö ut de överblivna vitlöksklyftorna över riset.

Koka upp buljongen igen - det är viktigt att buljongen är riktigt het när den tillsätts. Häll ca 6 dl av den kokande buljongen i formen, så att risblandningen täcks helt.

Ställ in i ugnen och sänk samtidigt temperaturen till 200 grader. Låt stå i 40 minuter, men titta till då och då så att riset inte verkar torrt - det ska vara ganska fuktigt. Om så behövs, tillsätt mer buljong allt eftersom.

Ta ut formen ur ugnen och låt riset svalna i fem minuter innan det serveras.

Que aproveche! - Smaklig måltid!

Personne à la maison

Hur kommer det sig att det franska ordet personne betyder ingen när motsvarande ord på så många andra språk betyder just någon, en person? Ordet person på svenska, indikerar ju att man talar om en individ, om än på en abstrakt nivå eftersom man inte kan läsa in några särskilda attribut i detta neutrala begrepp. Men ingen är ju något helt annat. Det är ju någon som inte finns! (hmm, nu har jag precis skrivit att ingen faktiskt är någon, jag är vilse i en skog av ord!)

Fast personne kan på franska, förutom ingen, tydligen också betyda just person eller någon. Jag är lite förvirrad över användningen. Säger man: "personne à la maison", så betyder det "ingen hemma" och inte "någon hemma", vilket istället borde bli "quelqu'un à la maison". När använder man då personne i betydelsen person?

Au secours!

En frisk smak av mynta i Granada

Teterías i Granada
I Granadas arabiska kvarter kantas stenbeklädda gator och vindlande gränder av teterías, där man över en kanna te kan söka skydd och svalka från den starka sydspanska solen. Infällda mellan butiker fyllda med lädersandaler, handmålade keramikskålar, lyktor i färgat glas, rökelsestickor och allmänt krimskrams hittar man dessa mörka oaser, ofta inredda i arabisk stil med stora sittkuddar och låga runda bord. Med de suggestiva tonerna av nordafrikansk musik i bakgrunden blir man serverad sött myntate ur silverfärgade tekannor. Teet ska på traditionellt vis hällas ur kannan från ett ganska långt avstånd så att strålen slår ned i teglaset och bildar ett skum.

De flesta av Granadas teterías har slagit upp sina portar under de senaste 30 åren på initiativ av marockanska immigranter. Antagligen har man velat följa den arabiska traditionen av tedrickande och samtidigt skapa en naturlig mötesplats för sina nordafrikanska landsmän (och -kvinnor). Teterian fungerar också som ett alkoholfritt alternativ till stadens alla barer. Merparten av teteriorna återfinns längs gatorna Caldereria Vieja och Caldereria Nueva.

Te i Marocko - اتاي (Ataí)
Man tror att te först kom till Marocko på 1700-talet genom byteshandeln med Europa. Svart te har dock aldrig blivit populärt bland marockanerna, man dricker istället grönt te, varav merparten importeras från Kina. Innan teet tillagas tvättar man gärna tebladen med kokande vatten, för att sedan låta dem torka igen. Under tillagningen kokas teet tillsammans med vatten under några minuter. Socker (mycket socker!) och färsk mynta läggs i en tekanna med lång krökt pip och blandas med tevattnet. Tekannans form gör det lättare att hälla teet i teglasen från ett avstånd på ca en meter. På detta sätt kyls tevattnet ned en aning samtidigt som ett lager skum bildas på toppen av drycken.

Myntate är det traditionella marockanska teet, men Granadas teterías stoltserar ofta med en meny bestående av flera olika tedrycker och färska juicer. Vanligtvis kan man också beställa in traditionella bakverk, såsom baklava, eller varför inte slå sig ner vid ett bord för att röka vattenpipa?

Helt klart är att staden Granada, dess arabiska kvarter och de många teteriorna är värda ett besök!

Japansk frukost!

Frukost på japanskt vis har kommit att bli en favorit för min del! D lagade det vid ett antal tillfällen när han var i Sverige och det var alltid lika uppskattat. Nyhetens behag kanske, men det är riktigt gott och känns onekligen nyttigare än en kopp kaffe och en croissant! :-)

Den japanska frukosten är mättande, men känns inte alls för tung. Dessutom består den av flera olika smårätter, så man startar dagen med en kombination av smaker. Den "svåraste" rätten att vänja sig vid är definitivt nattō, fermenterade sojabönor som har en klibbig konsistens och en något syrlig smak. Jag har läst att nattō är ett av de livsmedel som smakar umami. Umami är "den femte smaken" vid sidan av sött, salt, surt och beskt. Hursomhelst tar det kanske lite tid att vänja sig vid nattō, men jag tycker att det är gott!

Typiska tillbehör vid en japansk frukost:

ris - rundkorningt ris. Svenskt grötris eller avorioris går alldeles utmärkt att använda.

nattō - fermenterade sojabönor som rörs om och ofta används som topping på frukostriset. Hittas i kyldisken på asiatiska matvarubutiker.

miso - soppa gjord på sojabönspasta och dashibuljong. Gott att koka upp tillsammans med potatis och att sedan garnera med skivad salladslök. Misopasta och dashi kan man köpa i asiatiska matvarubutiker.

tamagoyaki (äggrulle) - en japansk omelett som steks ock rullas i omgångar så att den får flera lager, varav ett fylls med nori - sjögräsplattor.

tofu - serverad kall i sojasås, toppad med exempelvis lök, rättika eller ingefära. Finns i vissa välsorterade livsmedelsbutiker. I asiatikska matbutiker kan man hitta tofu av flera olika hårdhetsgrader.

Grönt te - kallt eller varmt beroende på årstid och preferens!

Mums mums mums!

Longjin och Genmaicha

Jag älskar verkligen grönt te. Så mycket att jag har en tendens att överdosera mitt dagliga intag av denna fantastiska dryck. Inga små koppar här inte, mina tekoppar har storleken snäppet under gigantisk!

Hursomhelst så var det min farfar som när jag var ung tonåring fick mig att börja uppskatta grönt te. Om han har vägarna förbi Sibyllans kaffe- och tehandel, brukar han stanna till för att köpa en påse grönt te, alltid av samma kinesiska tesort - Lung Ching. När farfar bjuder på te så är han noggrann med att vattnet inte ska vara för hett - 80 grader är den ideala temperaturen, säger han. Teet får heller inte dra för länge, eller under en för kort stund. Exakt tre minuter ska det vara, varken mer eller mindre.

Longjin - 龍井茶
Longjin verkar vara en vanligare stavning av Lung Ching, och betyder drakkällan. Teet kommer ifrån den kinesiska staden Hangzhou i Zhejiangprovinsen och har troligen fått sitt namn ifrån själva drakkällan, som återfinns här, och från den omgivande regionen; The Dragon Well region, på engelska. Tebladen är inte rullade, utan har fått behålla sin ursprungliga form. Vid rostningen blir de dock tillplattade. Enligt mig gör tebladens raka form att blandningen ser väldigt vacker och elegant ut.

Genmaicha - 玄米茶
Ett annat favoritte, som jag på sistone inte kan få nog av är det japanska Genmaicha. Det är ett grönt te (Sencha eller Bancha) som blandas med rostat brunt ris. Under rostningen "poppar" vissa av riskornen och därför ser det ut som om teblandningen innehåller popcorn (teet kallas även pocorn tea). De gröna tebladen tilsammans med det rostade riset ger Genmaicha en varm nötaktig smak som samtidigt känns frisk och örtig.

Skillnaden mellan kinesiskt och japanskt te finner man i beredningen av tebladen. De kinesiska teerna rostas i panna över öppen eld, medan de japanska teerna ångas. Båda metoderna används för att stoppa oxideringen av tebladen. När man tillreder grönt te ska man inte använda för hett vatten. 80 - 85 grader är lagom. Beroende på tesort låter man teet dra i 2-5 minuter.

Med solen i ögonen och kinesisk bulle

Idag känns det som om jag haft sol i ögonen hela dagen! Det har varit helt molnfritt och solen har stått liksom halvvägs upp på himlen, precis lagom för att skina rakt in i ögonen på folk. På stan, på bussen, på tåget, överallt har den hittat mig idag!

På vägen hem idag stannade jag till vid Hötorget, för att handla lite stuff på en av de där affärerna som säljer asiatiska livsmedel (Omi Food). Vid kassan fick jag syn på en sorts kinesiska bullar med olika fyllningar, och eftersom jag var superhungrig så köpte jag förstås en. Den var riktigt god... tror jag... eller så var jag bara hungrig! Den var alldeles vit och ganska degig, med en söt fyllning av röda bönor. Som en kinesisk pirog helt enkelt, men jag har ingen aning om vad den kallas. Det stod bara "bulle"... ^__^

Vackra bokstäver

Ett av de vackraste skrivsätten jag någonsin sett är det georgiska. Bokstäverna är vackert rundade med sirliga toppar och dalar. Som hämtade ur en sagovärld...

ქართული ენა (georgiska)

ყველა ადამიანი იბადება თავისუფალი და თანასწორი თავისი ღირსებითა და უფლებებით. მათ მინიჭებული აქვთ გონება და სინდისი და ერთმანეთის მიმართ უნდა იქცეოდნენ ძმობის სულისკვეთებით.

Tom Yam Kung - kryddig thailändsk räksoppa

Mamma lagade den här thaisoppan hemma för några dagar sen, och resultatet blev sååå gott! Den är ganska kryddstark och väldigt smakrik. Inget salt behövs tillsättas, eftersom både buljongen och fisksåsen är salta nog.

Tom Yam Kung

4 portioner

300 g okokta, skalade räkor
200 g färska, skivade champinjoner
7,5 dl hönsbuljong
6 limeblad
5 bitar citrongräs (ca 2 cm långa)
5 cm skivad ingefära
4 skivade schalottenlökar
2 tomater, skurna i klyftor
4-5 chili (beroende på styrka), röda eller gröna
1-2 tsk thai chilipasta
4 msk pressad citron
1-2 msk fisksås
1 msk färsk, hackad koriander

Koka upp buljongen och lägg i citrongräs, ingefära och schalottenlök. Låt koka upp igen. Tillsätt champinjoner, tomater, fisksås och limeblad, låt sjuda i 2 minuter. Lägg i räkorna att småkoka i 1-2 minuter (inte för länge, då blir de sega). Ta bort kastrullen från plattan och tilsätt chili, chilipasta och citronsaft. Garnera till sist med koriander. Servera soppan! Som tillbehör passar ris bra, servera i portionsskålar vid sidan om.

Granada, där Andalusien möter Nordafrika

Från Valencia till Granada med tåg
Långhelg, ledigt från språkstudierna i Valencia och sugna på att resa. Efter många diskussioner och förslag på olika destinationer kommer och pojkvännen överens om att det är Granada, i Andalusien, vi vill besöka. Vi spenderar en dag med att leta upp det mest fördelaktiga resesättet (tåg eller buss?) och ett rum i Granada till rimligt pris, som samtidigt håller en viss standard. Valet faller på tåg som färdmedel, biljetterna är bara marginellt dyrare, och priset vägs lätt upp av tanken på att resan blir så mycket bekvämare och snabbare än med buss. Via en Internetsida hittar vi också ett dubbelrum utan badrum, på ett vandrarhem i centrala Granada. Jag protesterar lite, och gnäller om att toalett och dusch på rummet ska man väl ändå ha. Men pojkvännen övertalar mig om att med vår reskassa kan vi inte vara överdrivet kräsna. Okej, det kan jag ge honom rätt i.

Tidigt nästa morgon tar vi oss in till tågstationen letar upp vår vagn och slår oss ned tåget. Framför oss har vi åtta timmars tågresa, tittandes ut genom fönstret på de skiftande landskapen från Valencia i väster till Granada i söder. Vi fördriver tiden med att spela kort, ta kort på det förbiflygande landskapet utanför, och äta våra medhavda bocadillos - fyllda baguetter.

Framme i Granada
Vårt vandrarhem ligger inte särskilt långt ifrån tågstationen. Från stationen följer vi bara skyltningen mot centrum, och håller samtidigt utkik efter gatan där vi har hyrt rum. Cuesta de Gomenez visar sig vara en smal gata, i centrum av den gamla delen av staden, som kantas av souvenirburiker och vandrarhem. Trappan upp från gatan är i vit marmor och utsmyckad med gröna växter i stora krukor. Jag blir glatt överraskad över hur fräscht vandrarhemmet är, det känns som om vi fått låna ett rum i någons stora ljusa lägenhet. Först efter att vi lämnat väskorna på rummet och gått ut på stan igen, upptäcker vi att vår gata leder rakt upp mot la Alhambra, den stora moriska fästningen som finns med på UNESCO's världsarvslista och som är Granadas största turistattraktion.

Granada är en härligt dynamisk stad där mötet mellan det spanska och det arabiska blir väldigt påtagligt. Längs gatorna delar tapasbarer utrymmet med marockanska tehus. Överallt ser vi små butiker som stoltserar med en salig blandning av olika lädervaror, nordafrikanska inredningsdetaljer, rasslande höftskynken i olika färger, och marockanska teserviser. Atmosfären i Granada känns varm, öppen och välkomnande. Vi spenderar vår första kväll i staden på en tapasbar nära Plaza Nueva. För varje glas öl eller vin vi beställer får vi in en tapa bestående av rostade brödbitar med grillade paprikor som pålägg. Men det blir en tidig kväll, dels för att vi är trötta efter tågresan och dels för att vi ska upp tidigt morgonen därpå, för att få tag på inträdesbiljetter till la Alhambra.

eftertraktad!

La Alhambra - morisk arkitektur i dess fulla prakt
Tidigt på morgonen vaknar vi, stapplar trötta ut på gatan och börjar gå upp mot Alhambra, som majestätiskt tronar uppe på sin höjd över staden. Vår gata leder rakt mot en av portarna i muren och fortsätter vidare till besöksingången och biljettluckorna. Det blir en vandring i stadig uppförsbacke, men tillslut är vi framme och möts av... en jättekö! Vi väntar i två timmar innan det blir vår tur vid biljettluckan och under tiden hinner vi bli riktigt nervösa över att biljetterna inte ska räcka till. Men det gör de, och så får vi träda in innanför portarna.

Den långa väntan i kön är inte förgäves. La Alhambra är otroligt vackert! Byggnadernas moriska arkitektur och kammarnas sinnrika utsmyckning är ett fantastiskt uttryck i skönhet och detaljrikedom. Vi blir helt fascinerade av rummens ornament och mönsterrika dekor, och låter våra storögda blickar svepa över de välvda takens sirliga trästuckatur och stalagtitliknande besmyckning.

Området runt la Alhambra är stort och inbegriper även sommarpalatset Generalife (el Generalife) vars prunkande trädgårdar och porlande fontäner fungerade som ett rekreationsområde för de tidigare arabiska härskarna. Här ligger ochså de Naziriska palatsen (los palacios Nazaries) till vilka man bara har inträde under en bestämd halvtimme, som står förtryckt på inträdesbiljetten. Väl inne kan man dock spendera så lång tid man önskar på palatsområdet.

När vi tillslut lämnar la Alhambra har vi fördrivit flera timmar strosandes omkring i den stora borgen uppe på höjden, och bland dess omnejder högt ovanför staden.

Just nu

Jag får nästan ångest när jag inte har något att göra under helgerna! Det är fredag, imorgon är jag ledig och kan följdaktligen stanna ute så länge som jag skulle vilja ikväll, utan ångestfyllda tankar om att mobilens alarm kommer att börja pipa inom några få timmar, utan dåligt samvete inför morgondagen. Ändå sitter jag hemma och - gör ingenting! Har ingenting planerat. Det är en sån här dag som människor i normala parförhållanden sitter tillsammans med pojkvännen/flickvännen i soffan och myser framför en hyrfilm (vilket flerparten av mina vänner gör just nu). Jag, jag sitter ensam och dagdrömmer om när jag får se honom igen... Jag vill ha honom nära, känna hans armar omkring mig och höra hans röst.... Jäklar vad ensam jag känner mig just nu!

Turkisk meze

Ännu en fin höstdag - vart höll det här vädret hus i somras? I Spanien tror jag förresten, för där var det sjukt varmt!

Tidigare idag var jag hemma hos P och M och åt lunch i deras superfina lägenhet. Jag är ganska imponerad av hur de har inrett sin minietta. Bara snygga möbler, världens skönaste soffa, fina inredningsdetaljer... Fast de har konstiga grannar..! Deras lägenhet ligger i en gammal före detta villa, från sekelskiftet, som gjorts om till bostadsrättsförening bestående av fyra lägenheter. Ett av grannparen är lite "herrarna på täppan" i huset och behandlar P och M (som är yngst i föreningen, om det nu har med saken att göra) som några som bara tillfälligt sover över i ett av rummen till deras stora hus. De vill gärna ha koll på besökare (alltså inte bara sina egna) och de gillar inte att man pratar när man befinner sig på tomten utanför huset (då smäller de igen fönstret i protest!), fastän de själva har en hund som gillar att skälla och som de gärna släpper ut på tomten. De verkar inte riktigt vilja inse att P och M faktiskt också köpt sin lägenhet och betalar hyra varje månad.

Anyway, blev hemma hos vännerna bjuden på resterna från lördagens middag vilken bestod av turkiska mezerätter, så klart. Me like! Börek med spenat och fetaost, kryddiga vinbladsdolmar, risfyllda småpaprikor, ugnsbakad aubergine med tomatsås och vitlöksyoughurt. Japp, bara vegetariskt. Efterrätt: Baklava!!!

Julien Jacob - Cotonou

Jag älskar den där låten i reklamfilmen för Marabou Premium (chokladen är också god!). Har fått reda på att artisten heter Julien Jacob och att han sjunger låten Cotonou. Ett måste i min i-pod!

Födelsedagsmiddag!

Har precis kommit hem efter en middag på Rossini (Tulegatan) med P och M, för att fira P's födelsedag. (Grattis!) Alltså, jag lovar - jag tror på fullt allvar att jag aldrig i hela mitt liv varit så mätt förut, någonsin! Det var helt galet gott, särskilt efterrätten! Det kan inte finnas en godare chokladbakelse än Rossinis "sogni di cioccolato"! Tänk den kladdigaste och godaste delen på en kladdkaka - hela den här chokladbakelsen var sån! Helt perfekt och alldeles lagom varm, serverad med vanlijglass. Mmmmmm, drömmen! Men den var samtidigt droppen som fick bägaren att rinna över. När vi var redo för notan var jag redo för sängen. Jag kände mig sådär som man gjorde ibland i tonåren, när man hade druckit för mycket alkohol och bara behövde en säng eller en soffa eller vadsomhelst att lägga sig i för att svimma av! Men.... det var det värt. Jag ångrar ingenting! ^_^

Hans hår

Inatt drömde jag om honom. Jag var alldeles nära honom igen. Hans ansikte mot mitt ansikte. Drömmen var så verklig, att jag nu går runt med en känsla av att jag faktiskt på riktigt drog fingrarna genom hans vackra tjocka hår. Mellan mina fingrar kände jag den där speciella strukturen som det har, fylligheten, strävheten. Jag drog mina fingrar genom den där svarta svarta färgen.

Jag vill ha fler såna här drömmar!

Fika med världens skönaste vän

Jag älskar att fika med A! Jag var hur trött som helst idag, efter en lång dag på skolan med seminarium på morgonen och föreläsning på eftermiddagen (föreläsaren hoppade dessutom över rasten!!! Det innebar två timmars bla bla bla i ett svep. Hon ba, helt glättigt: "idag tänkte jag inte ge er någon paus!" -Eeeh, va!?), så jag satt och nästan och somnade på tåget hem. Efter en snabb avlämpning hemma av (tunga!) kassar och påsar, så var jag tvungen att ge mig av igen för att möta A. Trötthet! Kände nästan att jag bara ville stanna hemma, sätta mig i soffan och fortsätta läsa "The Kite Runner", fast jag pallrade mig förstås iväg ändå. Och, åh, miss A! Självklart var hon värd allt detta. Hon gör mig alltid så glad och får mig alltid att skratta! Jag tror inte att jag har så roliga samtal med någon annan som med henne! Tack, A!

Valencia, Valencia

Valencia, de solmogna apesinernas stad, är Spaniens tredje största stad efter Madrid och Barcelona. I denna lilla storstad, hittar man allt! Under en eftermiddag i staden hinner man med både shopping, sightseeing och tapas!















Vi börjar vår eftermiddag i Valencia på Calle Colón, stadens stora shoppinggata. Här kan man strosa omkring bland de stora inhemska och internationella butiskedjorna, i behaglig spansk takt. För spanjorerna älskar att lugnt strosa fram, det finns till och med ett spanskt verb; "pasear" som betyder att man gör just detta. Lämnar man Calle Colón och viker in på en av de mindre gatorna hittar man flera roliga småbutiker och kan göra unika shoppingfynd.

Vi fortsätter stadsvandringen med att följa turiststråket till Plaza de la Virgen, ett vackert stenbeklätt torg omgivet av små (dyra) tapasbarer och uteserveringar. Torgets mittpunkt utgörs av en fontän föreställande en naken man, som halvliggande vilar huvudet i ena handen. Detta är den absoluta favoritplatsen för stadens duvor! Ofta kan man här också se brudpar, som lyckligt leende får sina bröllopsfoton tagna i solen, med fontänens glittrande vattenstänk i bakgrunden. Torget spelar också en viktig roll under Valenciabornas älskade högtid Las Fallas, som pågår under fem dagar i mitten av februari och tros ha uppkommit under medeltiden, som ett firande av vårdagjämningen. Hela staden pyntas med färgglada ljusslingor, värre än under värsta julruschen, och gatorna pryds av gigantiska pastellfärgade skulpturer, Fallas (de ser ut som stora tredimensionella tecknade figurer, typ Disney). Det är fest och fyrverkerier varje dag, och staden hänger sig fullt ut åt kitsch och karneval. Men här, på Plaza de la Virgen, behåller man lugnet och reser den stora skulpturen av Jungfru Maria. Hon utgör det enda kristna inslaget i denna folkfest. I slutet av festdagarna bär festdeltagarna (los falleros och las falleras) hit tusentals blommor, som man sedan klär jungfruskulpturen med.

Strosar man sedan vidare genom gränderna hamnar man på Plaza de la Reina, det näst största torget i staden (efter Plaza del Ayuntamiento). Här är det alltid liv och rörelse; turister blandas med lokalbor, gatumusikanter och torgförsäljare. Under våren och sommaren ringlar kön lång inne på glasshuset, där man också kan smaka på den lokala drycken horchata (orxata på Valenciano). Bestående av jordmandel, vatten och socker är drycken en på den välsmakande törstsläckare, om än en riktigt söt sådan! På andra sidan gatan kopplar folk av på uteserveringarna, kanske med ett glas agua de Valencia (apelsinjuice, ingefära, cava och vodka) i handen. På chokladerian Valor kan man beställa in choklad i alla tänkbara former. Kall eller varm chokladdryck, med friterade churros att doppa i chokladen som tillbehör, är en av favoriterna. Och tro mig, det är beroendeframkallande!

Över Plaza de la Reina tornar Valencias katedral upp sig och högst upp från dess tak blickar klocktornet, El Miguelete, ut över staden. För två euro får man lov att gå upp för alla de 207 (!) trappstegen i El Miguelete - hiss saknas. Trappan är spiralformad och det är risk för att man blir lite snurrig under proceduren, men det är väl värt besväret, för väl däruppe möts man av en magnifik utsikt över hela Valencia!

När kvällen sakta glider över till natt, och butikerna stängs, ska man för den sakens skull inte gå hem och lägga sig - Valencia är en liten storstad som aldrig sover. Det finns alltid någonstans för nattugglan att fortsätta natten till långt in på småtimmarna!

Färglad höst

Idag har vädret varit höstigt på ett sånt där härligt sätt! Okej, det har blåst ganska mycket - men solen har faktiskt smilat ner från sin himmel under större delen av dagen! Har entonces varit ute på promenad, vilket var superskönt. Jag blir alltid alltid uppiggad och mår lite bättre efter en lång promenad -helst i solen! Jag måste väl ändå medge att det ibland kan vara långtråkigt under själva promenaden (särskilt om man glömt i-poden hemma) men det känns alltid skönt i kroppen när man kommer tillbaka!

Dessutom, vilket har bidragit till detta mittt muntra humör, så har jag pratat med min cariño idag! Wiiiiiiiiiii! Det kändes jättebra, jag har saknat det sååå mycket de senaste dagarna. Vad har jag gett mig in på egentligen? Inte för att jag har minsta tanke på att dra mig ur, men det är grymt jobbigt att inte kunna ses, inte kunna ringa varandra.... Te echo de menos!!!

A really boring inlägg

Idag lyckades jag vimsa ihop det och komma till skolan TVÅ TIMMAR FÖR TIDIGT!!! Shit vad glad man blir när sånt händer. (jag hade dessutom glömt min lunch hemma, gaaaaah!) Jag blev förstås tvungen att gå till Västermalmsgallerian och shoppa istället, i väntan på att föreläsningen skulle börja. Så nu är jag ett par benvärmare rikare! They are from Åhléns. Over and out.

Jag har varit med om mer givande lördagar

Idag har jag haft en galet intetsägande lördag! Jag har i stort sett gjort ingenting... Suttit och ritat lite på miss P's logga, eftersom jag inte hann med det under veckan. Tagit en blåsig promenad till Statoil för att köpa lite lösgodis (fastän jag veeeet att jag inte borde!) samt en Brämhults blåbär-hallon smoothie (så gott! Den får väga upp för det onyttiga lösgodiset). Nu sitter jag hemma i soffan igen, med datorn i knät och TV:n på i bakgrunden. Kul.

Dessutom...... Jag saknar saknar saknar honom! Så ofantligt mycket! Jag vet att tidsskillnaden är stor och att vi inte kan prata varje dag, men jag svär - jag får abstinens efter bara en dag! Jag är alldeles kall i kroppen av saknad! När vi var i Valencia var det svårt att föreställa sig hur det här skulle vara. Nu bara längtar jag tills vi ses igen.

Hur den här dagen kan ha lett fram till mitt allra första blogginlägg går över mitt förstånd... Jag blir tydligen kreativ av att ha det tråkigt och av att vara kär på distans!